Madrasserade väggar, ingen hör mina skrik,
Jag sitter som på nålar, rör mig bland lik.
Jag är styrd, Jag är styrd men vem håller kontrollen?
Följer manualen, spelar rollen.
Är en halvmålad tavla, inget av mig är helt.
Har stulit allt runt mig och nekar blint.
Jag har sprungit hela livet utan att komma fram.
Mitt samvete, det är helt svart.

Förväntningarna e noll och prestationen e noll,
Jag fixade dom här pillren för att komma i form.
Jag är stämd i moll.

Fyll mig igen, jag vill flytta hem,
Nedsövd och drogad bara tillbaka igen.
Såg lyktorna och sen lös det kallt,
På ett blekt ansikte i kaos.
För jag är en gitarr som tappat sin klang,
Den här världen fick mig på fall.
Jag kunde höra hur dom viskade mitt namn,
Medans jag kröp bakgatorna fram.

Dom sjöng en melankolisk sång,
Men jag har alltid älskat domedagsprosa.
Och jag har alltid vart stämd i moll.

För jag har krossat alla lampor som lyst på mig,
Har låst alla dörrar och sparkat upp dom igen.
Jag hörde orden när dom lämnade min mun,
Det där löftet lät så jävla tunt.
Jag lovar, jag ska aldrig göra det igen,
Nästa gång blir den sista tills jag gör det igen.
I en dimma av lögner kändes det rätt sunt,
Sen kom golvet emot mig och världen snurra runt.

Och i skallen ekade en sorgsen sång,
Dom sjöng nåt om att förlåta och börja om,
Och nåt om att vara stämd i moll.

Jag minns när det brann,
Det var inte det här jag lovade när vi träffa varann.
Jag minns hur i gick Sankt Pauls:gatan fram,
Genom husen, genom dimman när pappret var blankt.
En regning höstkväll på Södermalm...