Du är stenad under Stockholms sol,
Du är en hyena med vassa klor.
Du skapar rytmer, du färgar betong,
Husen svajar, och du svajar med dom.
Det rullar plattor när natten rullar på,
Du mixar färger för det läker sår.
Du samlar stenar som du sätter ihop,
Du bankar ner takten för den går för fort.

Sverige är så kallt.*

Du bryter mönster, delarna är två,
I kärnan av ditt hjärta sitter en nål.
Från Stockholms höjder tittar du ner,
På Stockholms synder och du ler.
En gammal rytm som du har kvar,
Det blåa skär dom där ackorden av,
Den sista fria, den som blev kvar.
Den sista fria, du går aldrig av.
Du kollar ryggen, du är aldrig betrodd,
Du kastar stenar från en bro.
Det här landet är så platt,
Du klipper bojor genom att slänga allt.
Mamma! Kolla Hit! Pappa! Kolla Hit!
Det är lika blekt som ditt skinn,
Det är lika blekt som ditt skinn.

Sverige är så kallt.*

En droppe färg mot svart asfalt...