Dom möttes I ett SAS-plans pentry
Mellan Stockholm och Caracas
Han hade druckit lite för mycket
Och hon väntade sej alltid mycket
Hon kallade sej Ida – Ida Lupino

Hon sa hon hade varit vid filmen
Men inte vilken sorts film
Och han frågade inte så mycket
Han hade druckit lite för mycket
Hon kallade sej Ida – Ida Lupino

Dom delade på en taxi
Han hade inget hotell som väntade
Så hon tog honom till sin syster
Som skällde och kysste och sa:

Det var så du ville, så du ville,
Så du ville ha det
Det var så du ville ha det, eller hur?

Efter två veckor I trädgården
Tog han med henne hem till Spånga
Och den svenska himlens stjärnor
Lyste över dom båda
Hon kallade sej Ida – Ida Lupino

Dom hade några klara drömmar
Några klara, rena drömmar
Så en morgon kom hon hem och slängde
En sedelbunt på sängen
Hon kallade sig Ida
Han kallade henne hora

Hon grät att hon bara ville
Ville ge honom nånting tillbaka
För att han vände sej mot henne och prata
För att han aldrig slog tillbaka
För att hon inte behövde låtsas
Och då såg hon att han skaka
Och hon kastade sej mot honom och skrek att:

Det var så du ville...